spöket

Jag känner mig som ett spöke i skolan. Någon som är osynlig resten av tiden men blir synlig så fort någon behöver någon att prata med. Jag är trött på att känna mig som ett plåster som bara följer efter alla men som sällan känner något.

Skit i det jag skrev i förra inlägget om att jag är lycklig! jag är lycklig med vissa delar av mitt liv men definitivt inte alla. Just nu känns vän-kretsen jobbig. De som vill vara mina riktiga vänner är de som inte ens går i min klass, eller ens på min skola. De som är i min klass kan jag snacka med och de verkar schyssta men det känns som att de väldigt ofta "glömmer" bort mig. Jag pallar inte mer!!
Jag tror jag seriöst får ta ett snack med dem imorgon annars känner jag mig så pepp på att byta till Spyken för där är ALLA schyssta.